Det gör nästan ont så mycket jag tycker om dig. Jag vill ligga bredvid dig och ha dina armar runt mig, jag vill kyssa varenda millimeter av din hud. Jag vet inte hur jag ska bete mig, för samtidigt som jag inte vill vara ifrån dig en enda sekund skriker hela min kropp åt mig att fly. Jag är så rädd, för varje gång jag känt såhär, har jag alltid blivit lämnad. Så varför kan inte jag vara den som drar den här gången, utan att det behöver göra ont? Men det känns annorlunda den här gången.
Den här gången känns det som att det kanske, kanske är på riktigt.

Jag saknar dig, men det är någonting som kommit i mellan oss. Och den där rädslan som jag trodde att jag jagat iväg, den är plötsligt tillbaka igen och allt jag kan tänka på är; fly!

Det gör inte ont när jag är med dig. Med dig känns allt okej och inte som att jag kommer att dö varenda vaken sekund. Och jag kan ligga vaken hela natten, bara för att jag tycker om att se på dig när du sover. Lämna mig inte nu. Snälla.

Jag gör allt som verkar normalt. Gör allt för att du inte ska se vem jag egentligen är. Jag vill så gärna släppa in dig, men det gör för ont.
Alla andra, som jag någonsin öppnat upp mig för, har lämnat mig. Det spelar ingen roll vem eller vad jag är, alla försvinner. Ingenting är för evigt och allting slutar ändå med sorg och smärta. Så, vad är poängen?

Jag tycker om dig och det skrämmer mig.
Jag vet inte hur jag ska bete mig, vad jag ska känna.
Jag vill nog fly egentligen, men det är någonting som håller mig kvar.
Jag dras till dig, men jag vet inte hur jag ska prata med dig.
Vi har ingenting gemensamt...
Du är inte någon jag egentligen skulle tycka om. Jag vill bara vara nära dig.
Det är allt jag vill, vara nära dig. Men jag vet inte hur jag ska göra.
Jag skäms över mig själv. Gör allt fel som går att göra fel.
Och jag väntar bara på när du också ska inse hur fel jag är.

OBS! svammel om allt och ingenting- livet & dess meningslöshet.

Är så otroligt kluven och förvirrad. Jag slits hit och dit mellan mina olika levnadssätt och villkor, vad jag tror på och vad jag inte tror på.
Det finns ingen mening med livet, och alla är ensamma.
Det har alltid varit min "tro". Spelar liksom ingen roll om vi spränger vår jord i luften, universum kommer ändå att fortsätta att existera. Alla tänker huvudsakligen på sin egna lycka framför allt annat, vilket får mig att tro att det är den grundläggande anledningen till alla de orättvisor vi har här på jorden. Egoismen. Men, kan man göra andra lyckliga om man inte är lycklig själv då? Nej? Jag vet inte, jag har ingen aning.  
Det är enorma frågor jag brottas med just nu och jag har inte hittat något annat svar än det gamla vanliga. Vet inte ens om jag vill ha ett annat svar, för jag kan helt enkelt inte tro på någonting annat. Men det fortsätter ändå att plåga mig. 
Vi är alla ensamma, jag vet det. Men ändå fortsätter jag att tråna efter "någon som vill älska mig och göra mig hel osvosv, blabla..." Precis som alla andra. Precis som alla jävla andra. Jag går hela tiden emot mig själv och jag är så jävla förvirrad...
Människan är så jävla alldaglig och tråkig. Jag vill spy på det. Önskar att jag vore ett djur istället. Inga jobbiga frågor eller tråkiga levnadsvillkor, allting bara är så som det är.
Är inte den som frågar efter meningen med livet ganska narcissetisk och egocentrisk? Vill man inte säga då att människan är lite bättre än allt och alla andra? Vilket jag absolut inte tycker. Jag menar, vi är djur. Människan är ett DJUR, JA! Faktiskt. Och vilka andra djur har ens kapaciteten till att tänka i sådana här banor. Det gör oss inte bättre alls. Snarare sämre än något annat levande djur. Människan är otvivelaktigt det värsta som någonsin har hänt denna jord. Varför kan vi bara inte leva i samklang med naturen? Det hade varit så fint och ingen hade brytt sig om några jävla frågor. Utan allt hade bara varit harmoniskt och naturligt och fint, för man lever ett med naturen. Det enda jag kan finna en viss mening med.
Herregud vilket svammel, men kände att jag behövde sätta ord på det jag tänker och se det framför mig. Är väl ingen som förstår någonting av det här? Jag gör ju knappt.
Jag är inte deprimerad. Har bara en jävla massa frågor jag aldrig kommer att få svar på. Vi föds, vi dör och ingen kommer någonsin att minnas oss i framtiden. Det är i och för sig rätt så deprimerande. Jag har ingen aning om hur jag ska handskas med alla dessa tankar.
Men religionen då? Fuck religionen. Om människan är det värsta jag vet, så är religionen på en fet andraplats. Finns ingenting på hela vår lilla jord som har skapat mer krig och död och elände.

Jag är så rädd för att öppna upp mig för nya människor. För jag vet ju att de någon gång kommer att upptäcka hur äcklig och ful jag egentligen är.
Kanske är det bara jag som varit ensam så länge och byggt upp fantasivärldar jag byggt bo i, och är nu rädd för den stora, otrygga världen utanför.
Men om man någonsin släpper in någon, då ser de ju helt plötsligt alla de sidor som man inte visat för någon annan och man vet att de aldrig kan gilla det, för du är ju själv så äcklad. Men det kanske är det som är meningen? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är så jävla rädd, för att visa sidorna ingen annan har sett.

Jag brukade inte vara såhär. När jag var yngre slängde jag mig in helhjärtat i allt möjligt, dök ner i allt som kunde tänkas vara värt min energi. Jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd när jag var yngre. Det var så jag brukade se på mig själv, "Jag är inte rädd för någonting, jag kan göra precis vad jag vill!". Nu är det precis tvärtom. "Jag är rädd för allt, jag vågar ingenting...".
Jag hatar den människan jag blivit. Jag är inte "jag" längre.

Jag ska här ifrån och jag tror jag vet hur.
Jag vill lämna alla bakom mig, så som de har lämnat mig.

Jag faller.
Jag faller tillbaka i gamla spår.
Jag försvinner in i tystnaden, och det är ingen som märker.
Eller bryr sig.
Det gör så hjärtskärande ont att sakta förtvina, utan att någon bryr sig.
Jag är hungrig, men tycker om att känna hungern äta sig igenom huden.
Jag försvinner in i ensamheten, igen, och allt känns förlorat.

Vad hände? Nu blev allt sådär konstigt igen.


Ångest. 

Bitter/förvirrande/snurrigt.

Det värsta jag vet är människor som försöker hitta mening med livet. Det finns ingen. Vi går igenom en hel rad av olika händelser, det mesta skit, i livet. Sen dör vi. Ingen kommer minnas oss, om du inte av någon händelse råkar göra något verkligt avgörande för denna planet förstås.
Men mest av allt hatar jag religion. Religionen är det fulaste jag vet. Skapar enbart krig och orättvisor. Självklart är det kul för de människor som inte vill se verkligheten, som lägger sitt öde i Guds händer, då behöver man ju aldrig ta ansvar för någonting. Om inte Gud säger så det då såklart.

Det finns ingen mening med någonting. Bara skit som dröser över oss livet ut och lämnar oss till en mängd val som bara gör det svårare att leva. Den enda lösningen jag kan komma på till det här är, sömn och/eller ha kul (=fuck everything attitude o ba go crazy all the time).
Den här attityden har inte gjort så särskilt mycket för mig, mer än att folk tycker jag är sjuk i huvudet. Vilket får dem som kritiserar den här teorin att framstå som idioter. Och jag kan förstå, varför folk vill ha någonting att tro på, så som religion. Det blir lätt för mycket att handskas med, inklusive mig själv, när man väl kommer till insikt om "meningen med livet, som inte finns". Jag menar, när man verkligen, verkligen förstår. Hur vi än gör är vi inte annat än jävligt ensamma och kommer alltid att vara, hur många människor du än omger dig med.

Och ibland önskar jag att jag också vore så pantad att jag inte förstod någonting av det här, eller vore tillräckligt smart för att inte tänka på det. Då hade kanske också jag varit lycklig.

Jag kvävs. Den här staden trycker bara ner mig djupare och djupare.
Det finns ingenting här som får mig att le längre.
Jag vill till kusten,
där klipporna värms upp i solen och båtmasterna viner i vinden.
Återvändandet fick mig att förstå,
det går inte längre.

Jag vet att du finns där någonstans i mörkret, någonstans nära, men hur mycket jag än försöker greppa dig är du inte där.



Åh. Vad jag saknar min bästa vän.

Du är det värsta som hänt mig. Jag önskar du försvann.

Klarar inte av det mycket längre. Jag är på ständig flykt. Flyr mig själv och förlorar mig i en annan värld. En bättre, lite disigare värld, där allting inte lyser lika starkt med sin frånvaro. Jag ser att andra ser. Jag orkar inte bry mig. Inte nu.

Trött. Tom. Ensam.

Börjar få slut på olika sätt att underhålla mig själv om dagarna.

Jag har nu gjort upp en 3 årig plan på hur jag ska lyckas fly Sverige. Nu har jag äntligen något att arbeta och se fram emot. Är inte lika rädd längre, för nu vet jag hur. Jag har inte femhundratjugoelva olika tankar/idéer/planer i huvudet. Nu kan jag äntligen fokusera på en enda plan. Och åh, vad jag önskar att någon skulle komma fram till mig på gatan och ge mig ett par hundra tusen sådär, då skulle jag dra på momangen.

Eller ett jobb? Det går bra det med.

Strunta i videon. Sjukt ful. Lyssna istället.

"Jag önskar jag hade en gitarr och kunde skriksjunga sådär hjärtskärande av smärta. Då hade jag rest runt i hela världen och spelat i varenda gathörn."

Tyvärr så har jag varken gitarr eller någon sångröst. Nu tvingas jag istället vara oviss och rädd, för hur jag ska bära mig åt när jag drar. För även om ingen tror på mig när jag säger att jag en dag tar mitt pick och pack och sätter mig på ett tåg/flygplan här ifrån, så vet jag att jag vägrar vara kvar här.

Har återfunnit min kärlek till böcker igen. Kan inte sluta, suger i mig varenda ord som en blöt svamp. Fyra år av försummelse ska helt plötsligt tas igen på en och samma gång. Böckerna är ju, och har alltid varit, mina bästa vänner. De är de ända som aldrig någonsin sviker eller dömer, som alltid lika tryggt står kvar. Inklämda, på rad, bredvid varandra bildar de en mur åt mig. Släpper inte in något annat än orden gömda bakom pärmarna.

Just nu behöver jag den där muren, kanske mer än någonsin? Jag är så fruktansvärt livrädd. Vet inte hur jag ska handskas med mig själv. Vet inte hur jag ska kunna beskriva det med på något annat sätt än, ren och skär rädsla.

Äter inte längre.
Glömmer bort att jag kanske måste.
Vill inte. Orkar inte. Vill inte. 
Låter mig uppslukas av böckerna igen.
Hade glömt,
att de är de bästa vännerna jag har.

Den där gamla, välbekanta känslan är tillbaka.
Jag tycker inte om den.
Försöker driva bort den.
Kan inte hjälpa det, den är där ändå.
Slår emot. Hårt.
Allt jag byggt upp... 

Jag har blivit en av dem.
En av dem jag svor att jag aldrig skulle bli.
Livrädd.
Jag känner benen i min kropp,
trycker mot blodådrorna.
Tryggheten äter av mitt kött,
precis som en likmask.
Tryggheten.
Jag är en av dem nu.
En av de meningslösa.

Idag har jag ett tomt hål i hjärtat. 

Vill inte gå vidare, det är ju här mitt liv är.
var... 

Lever en lögn.
Fantiserar bort verkligheten för jag hatar den här världen. Allting raserar, försvinner ur sikte och jag fortsätter se på medan andra lever sina liv. Tycker om knarket lite för mycket, somnar in i dimman och glömmer mig själv på vägen tillbaka.

Åker du utan att säga hej då, då existerar du inte längre.
Inte för att jag bryr mig någonting om dig nu. Mer på grund av de elva åren som jag alltid trodde betydde någonting då,
även om de inte gör de nu.
Åker du utan att säga hej då, ska jag aldrig blinka åt dig igen.

Letar efter olika sätt varje morgon, för att klara av dagen.
Så många som gått förlorade, undrar varför jag är kvar? 
Vad har jag gjort rätt, när allting är så fel?
Jag är livrädd. 
Ångesten sköljer över mig som vilda havsvågor om nätterna. 
Jag vill fly den här staden. 
Men mest av allt vill jag nog fly mig själv.

Den här staden dödar mig långsamt.

Det gör så ont, så ont att jag inte vet något annat sätt. 

Jag ser alla så lyckliga runt omkring mig, och jag försöker. Jag försöker vara precis lika lycklig som dem.

Sitter i solen. Röker, röker, röker. Röker tills jag ser dubbelt och är lyckligast i världen, fastän jag har skoskav. Ler och blundar. Känner solen mot mitt ansikte, tittar upp och skrattar.

Jag är lycklig här, låt mig för alltid vara kvar här. Här är jag aldrig ensam.

Jag gjorde ett löfte för länge sen.


Att aldrig någonsin tillåta mig själv att gå tillbaka till hur jag var då.


Och här sitter jag nu,
ett större misslyckande än vad jag någonsin hade kunnat tro.
Jag skäms. Jag skäms något så fruktansvärt.

För att det gör så fruktansvärt ont att inse att man är ensammast i världen, igen.

Möter den varje dag
varje tanke på framtid
varje tanke på något annat
Jagad sen barnsben
aldrig ensam/alltid ensam


patetiskt,
jag är patetisk 


Jag dricker för mycket
jag vill inte minnas
men det finns fortfarande kvar i min skalle,
spelar ingen roll hur/vad jag gör
finns där endå


Jag är fortfarande jag.

Inte för att du bryr dig
Inte för att jag tycker om dig

Låt mig vara
Jag vill inte prata med dig
inte med någon
Vill jag gömma mig under täcket idag,
låt mig
även om det är årets första varma dag,
låt mig vara

Jag vet inte var jag är, men ändå klamrar jag mig fast vid spillrorna av mitt liv. Jag ser på medan människa efter människa försvinner ut ur mitt liv. Jag är så rädd för ensamheten, jag vill inte tillbaka, men jag kan inte hindra dem. Jag fortsätter febrilt mitt sökande efter någon som är villig att hålla min hand fastän jag badar i kvicksand. Det finns ingen. Ingen. Ingen. Ingen. Världen är tom på människor men full av vandrande pinnar som går längs våra gator.