Du vände dig om. Tittade på personen bredvid dig. Jag har aldrig någonsin känt mig lika ensam som då. När din blick till slut vandrade tillbaka till mig var det precis som om någon dragit ner opaciteten i dina ögon. Jag kände mig lika älskad som ett kladdigt tuggummi under en sko. Va fan gjorde jag där egentligen? Hela min kropp, lika spänd som en lina på en pilbåge, med en enda tanke som regerade i blodvenerna, bort bort bort. Gå där ifrån! Försvinn från jordytan. Utan att en enda muskel gjorde någon ansträngning till att gå där ifrån satt jag kvar. Som alltid väntar jag på att folk ska vända om och komma tillbaka, men som istället alltid slutar med att de går rakt ut ur mitt liv. Aldrig lika ensam som när du tittade på mig med ett försvagat sken av förakt.

Jag saknar dig. Du får aldrig någonsin veta. 

Jag behöver din närhet. Mitt tunna lager är förbrukat.


Rädslan.