Jag behöver komma bort. Flyga lite. Bara lite. Inhalera giftig rök i lungorna och glömma livet för en liten stund. Det var så längesedan, för längesedan nu. Jag vet inte hur länge jag faktiskt orkar med mina tankar längre.

Jag behöver nytt umgänge, nya vänner, men jag har ingen aning om hur man gör. Jag är trött på att alltid vara rädd. Rädd för allt, men mest för att de jag känner inte behöver mig lika mycket som jag behöver dem. Jag behöver flyga.

Du vände dig om. Tittade på personen bredvid dig. Jag har aldrig någonsin känt mig lika ensam som då. När din blick till slut vandrade tillbaka till mig var det precis som om någon dragit ner opaciteten i dina ögon. Jag kände mig lika älskad som ett kladdigt tuggummi under en sko. Va fan gjorde jag där egentligen? Hela min kropp, lika spänd som en lina på en pilbåge, med en enda tanke som regerade i blodvenerna, bort bort bort. Gå där ifrån! Försvinn från jordytan. Utan att en enda muskel gjorde någon ansträngning till att gå där ifrån satt jag kvar. Som alltid väntar jag på att folk ska vända om och komma tillbaka, men som istället alltid slutar med att de går rakt ut ur mitt liv. Aldrig lika ensam som när du tittade på mig med ett försvagat sken av förakt.

Jag saknar dig. Du får aldrig någonsin veta. 

Jag behöver din närhet. Mitt tunna lager är förbrukat.


Rädslan. 

i tossed some roses to perfume his grave.

Jag behöver min vän. Min allra bästa.



Var fan är du någon stans?

Jag vill inte längre.

Ånger.


Allt jag minns är dina flåsande andetag i mitt öra, dina händer över min kropp och din tunga i min spritsmakande mun. Snälla, snälla låt mig glömma. Nu.

Jag blundar och lyssnar till dina hjärtslag istället för att kolla på countryfilmen som rullar på tv:n. Närheten, det var så längesedan. Att ligga i någons famn, andas i takt medan känsliga fingrar vandrar mellan hårstråna på mitt huvud eller kliar mig på ryggen. Bidra med att göra en redan inrökt balkong ännu lite mera inrökt, prata om viktiga och oviktiga saker i livet och tillslut somna i varandras armar.
Även om ingenting betyder mer än vänskap, vill jag aldrig slita mig ur dina armar. Jag gör vad som helst för närhet. Hud mot hud, som inte är en oavsiktlig olycka med ett kvickt "ojdå, förlåt!" efteråt. Jag försöker ta vara på varenda sekund att spara i mitt minne. Ta fram dem igen när jag ligger i min säng och ensamheten är kall mot min hud.

Sorgligaste låten jag vet på repeat inatt. Uppe hela nätter i rad och önskar att jag hade någon att sova med bara för inatt, men är förbaskat lika ensam som vanligt. Fantiserar om att hugga av mig benen för slippa smärtan efter för många timmars springande på IKEA. Längtar efter dimma så tjock att man försvinner inför sina egna ögon. Det vore så lätt att tappa bort sig själv och aldrig mer komma tillbaka till sinnesnormaliteten, för lätt.


Upptryckt mot en vägg och sliskiga kyssar som vägrar hämta andrum. Tom blick utöver axeln och önskar att jag faktiskt kände någonting. Tänker på vad jag jag ska äta till middag och kanske frukost dagen efter, allt annat än den mörke mannen jag vet vill innanför de sönderslitna jeansshortsen. Allt annat än nuet.

Jag har nog alltid varit någon man lätt glömmer bort. Jag minns när vi var 12 och fortfarande bästa vänner, vi satt på din veranda och lät solen värma våra ännu bleka kroppar. Du reser dig och går in för att fixa med något men du kommer aldrig tillbaka. Efter en tid börjar jag undra. Reser mig och går in jag också. Hittar dig i soffan där du ligger halvt utslagen pga värmen samtidigt som en film du satt på rullar på tv:n. Jag petar till dig för att se om du fortfarande lever. Det gör du. Du tittar långsamt upp på mig och jag kan se frågetecknen i ögonen på dig för en sekund.

- Är du fortfarande kvar här? säger du med ett halvt skratt. Sedan kommer det jag fått höra lite för många gånger redan.
- Förlåt, jag hade glömt bort dig.

Alltid lika obetydligt. Alltid lika lätt att glömma bort.

(Jag jobbar för att slippa tänka. Som en maskin hugger jag fram och tillbaka och låter solen bränna nacke och armar.)
Dina ögon som ständigt försöker fånga mina besvärar mig, orden som oavbrutet forsar ur din käft stör mig, dina händer som hela tiden vill ha mer att ta i äcklar mig. Hur mycket jag än ogillar dig saknar jag ändå arbetsdagarna under helgen då jag inte får tillbringa mina dagar i din närvaro. Det är inte dig jag vill ha, det är uppmärksamheten du ger mig jag vill åt. Åtråheten mellan två människor, men inte dig. Blodet kokar efter vad som helst, annat än ensamheten jag tillbringat mina år i. Men jag tror inte på orden folk öser ur sig ut över mig. Era meningar betyder ingenting för mig, det är bara ord. Bokstäver som formats till ännu mera ord, till meningar.
(På den stekheta bussen hem studerar jag människorna som kliver på och av. Jag undrar hur deras liv ser ut. Om det är någon här inne som är lika ensam som jag.)

Det gör så ont att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv längre. Så, jag sitter bara här. Tårarna pressar, men jag kan inte tillåta mig själv till att släppa det. Det gör för ont för att låta allting komma upp till ytan och låta mig bli påmind utav all skit ännu en gång. Snart smäller det. Jag kan riktigt känna det i bottnen av min magsäck. Snart stannar världen upp för att endast få lyssna till stämbanden som skriker sig hesa. Till all den smärta som plötsligt blottar sig för världen.

Förstår du inte? Är du verkligen så blind? Du skriker och skriker, jag orkar inte ens höra på orden du kastar mot mig längre. Jag har hört allting förut. Jag står inte ut i detta dårhus längre. Det finns för mycket smärta här som ständigt vill göra sig påmind. Så, jag sitter bara här ensam med min egna likgiltighet inför livet. Vet inte vad jag ska ta mig till med kriget inom mig längre. Vet inte vad jag ska ta mig till med kriget utanför mig...

Plötsligt står jag där mitt emot denna enorma varelse, Skogens Konung. De stora kolsvarta ögonen ser på mig som om jag vore något man stoppade i käften och svalde hel, levande. Plötsligt, i slowmotion ser jag den stora käften öppna upp sig mitt framför ögonen på mig och blottar två enorma rader med sylvassa blänkande tänder. Jag vänder mig om så snabbt att håret på mitt huvud fortfarande ligger kvar i luften där jag tidigare stod. Jag kan känna den hemska andedräkten mot min nacke och hur vartenda litet hårstrå plötsligt ställer sig på tå. Jag hinner inte ens sätta ner foten innan jag ser de skinande tänderna omsluta mig ovan ifrån, hur det plötsliga mörker jag tidigare såg i denne Konungs ögon omsluter mig och jag inte längre kan se världen framför mina ögon.

Jag har så mycket inom mig just nu att ingenting kommer ut. Nästan som en stor folkmassa som försöker pressa sig ut genom en liten, liten dörrspringa på en och samma gång, resultat: alla fastnar och ingen kommer ut. Ungefär, precis, exakt så. Jag försöker hela tiden pressa fram små leenden som en sköld för min smärta. Ingen märker att hela jag är fejk. Nästan som Kissie, fast minus silikonet.
Att lägga sig på närmaste 90 väg och se om bilarna missar mig eller inte känns inte helt fel.

Falskt hopp: Inbillningen om den oupptäckta kärleken mellan två parter.

ångesten.

Jag var här för en stund, men sen inte längre

Försöker tvinga mig själv till att gråta. Ger upp efter X antal fejkhulkande och tänder en cigg i stället. Den tjocka röken stiger sakta i den unkna luften mellan härjade väggar. Ingenting kan varken ta sig in eller ut, om de inte tar dörren förstås, den har inget lås. Var så god, KOM OCH TA MIG. Våldtäktsmän och mördare, här är jag! Gör slut på mig. Låt mig försvinna och aldrig mer komma tillbaka.

I want to thank you friendly ghost
It seems like you cared the most

... med tomma ögon och fejkat leende vände du dig om och gick rakt ut ur mitt liv.

Jag bär på ett bagage som inte längre är användbart.
Dina är ögon är hål. Dina ögon är hål. Eller bara ett nytt sätt sänka mig på.
Jag är en trasig apparat. En gammal fantasi.

Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig. Älska mig.

Varenda beståndsdel utav mig skriker: ÄLSKA MIG DÅ FÖR FAN!



Min kropp skälver av längtan. Det finns ingen där. Ingen som är villig att ta mig för den jag är. Det har det aldrig gjort. Kommer det någonsin?