- Jag trycker undan varenda känsla jag innehåller.
- Jag gråter inte, jag slåss i stället.
- Det finns ingen i eller runt omkring mig längre. Dem försvann med tiden. Hittade bättre saker.

Det här är mitt sätt att överleva. Jag vet inget annat sätt att leva på. Jag har varit ensam alldeles för länge för att veta hur man handskas med andra människor. De gånger jag borde vara arg kan jag inte vara lugnare, de gånger jag borde vara lugn är jag värre än alla orkanos och åskväder tillsammans. Jag skrattar bort alla problem, låtsas att allting är okej men i själva verket vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. Jag tror inte på lycka, inte heller på kärlek. Det är bara någonting människan har lurat i sig själva för att ha någonting hålla tag i och inte förtvina helt och hållet. Precis som religionen. Påhitt allting.

Jag drar frenetiskt måttbandet runt midjan för att se centimeter för centimeter sakta försvinna. Nyckelbenen vaknar till långt där inunder för att börja leva och revbenen har aldrig haft en sådan livslust någonsin tidigare. Utan att själv riktigt märka det har jag blivit en mästare av lögner. Någon som till varje pris gör vad som helst för att skydda sitt jävla ego. Jag lever på cigaretter, kaffe och kanske en eller annan druvsockertablett för att inte blodsockret ska störta rakt ner i marken och jag svimmar som konsekvens. Det har varken hänt en eller två gånger, jag har tappat räkningen, för längesen.. Trotts att jag prickar in 9 av 10 punkter på profileringen av symptomen vägrar jag inse mitt problem. Det börjar alltid om. Det går som utav sig självt, utan att jag ens behöver tänka. Måttbandet åker fram minst en tre gånger per dag. Jag älskar känslan av hur revbenen allt aggressivare arbetar sig fram till ytan under den bleka huden, hur axlarnas struktur kommer fram alltmer för var dag och hur ryggknotorna faktiskt finns där någonstans långt inunder. Det går inte att komma ifrån. Jag älskar känslan av att känna mig smal.


"Nothing tastes as good as skinny feels" - Kate Moss