Det gör så ont, så ont att jag inte vet något annat sätt. 

Jag ser alla så lyckliga runt omkring mig, och jag försöker. Jag försöker vara precis lika lycklig som dem.

Sitter i solen. Röker, röker, röker. Röker tills jag ser dubbelt och är lyckligast i världen, fastän jag har skoskav. Ler och blundar. Känner solen mot mitt ansikte, tittar upp och skrattar.

Jag är lycklig här, låt mig för alltid vara kvar här. Här är jag aldrig ensam.

Jag gjorde ett löfte för länge sen.


Att aldrig någonsin tillåta mig själv att gå tillbaka till hur jag var då.


Och här sitter jag nu,
ett större misslyckande än vad jag någonsin hade kunnat tro.
Jag skäms. Jag skäms något så fruktansvärt.

För att det gör så fruktansvärt ont att inse att man är ensammast i världen, igen.

Möter den varje dag
varje tanke på framtid
varje tanke på något annat
Jagad sen barnsben
aldrig ensam/alltid ensam


patetiskt,
jag är patetisk 


Jag dricker för mycket
jag vill inte minnas
men det finns fortfarande kvar i min skalle,
spelar ingen roll hur/vad jag gör
finns där endå


Jag är fortfarande jag.

Inte för att du bryr dig
Inte för att jag tycker om dig

Låt mig vara
Jag vill inte prata med dig
inte med någon
Vill jag gömma mig under täcket idag,
låt mig
även om det är årets första varma dag,
låt mig vara