Det gör så ont att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv längre. Så, jag sitter bara här. Tårarna pressar, men jag kan inte tillåta mig själv till att släppa det. Det gör för ont för att låta allting komma upp till ytan och låta mig bli påmind utav all skit ännu en gång. Snart smäller det. Jag kan riktigt känna det i bottnen av min magsäck. Snart stannar världen upp för att endast få lyssna till stämbanden som skriker sig hesa. Till all den smärta som plötsligt blottar sig för världen.

Förstår du inte? Är du verkligen så blind? Du skriker och skriker, jag orkar inte ens höra på orden du kastar mot mig längre. Jag har hört allting förut. Jag står inte ut i detta dårhus längre. Det finns för mycket smärta här som ständigt vill göra sig påmind. Så, jag sitter bara här ensam med min egna likgiltighet inför livet. Vet inte vad jag ska ta mig till med kriget inom mig längre. Vet inte vad jag ska ta mig till med kriget utanför mig...

Plötsligt står jag där mitt emot denna enorma varelse, Skogens Konung. De stora kolsvarta ögonen ser på mig som om jag vore något man stoppade i käften och svalde hel, levande. Plötsligt, i slowmotion ser jag den stora käften öppna upp sig mitt framför ögonen på mig och blottar två enorma rader med sylvassa blänkande tänder. Jag vänder mig om så snabbt att håret på mitt huvud fortfarande ligger kvar i luften där jag tidigare stod. Jag kan känna den hemska andedräkten mot min nacke och hur vartenda litet hårstrå plötsligt ställer sig på tå. Jag hinner inte ens sätta ner foten innan jag ser de skinande tänderna omsluta mig ovan ifrån, hur det plötsliga mörker jag tidigare såg i denne Konungs ögon omsluter mig och jag inte längre kan se världen framför mina ögon.

Jag har så mycket inom mig just nu att ingenting kommer ut. Nästan som en stor folkmassa som försöker pressa sig ut genom en liten, liten dörrspringa på en och samma gång, resultat: alla fastnar och ingen kommer ut. Ungefär, precis, exakt så. Jag försöker hela tiden pressa fram små leenden som en sköld för min smärta. Ingen märker att hela jag är fejk. Nästan som Kissie, fast minus silikonet.
Att lägga sig på närmaste 90 väg och se om bilarna missar mig eller inte känns inte helt fel.