Och det gör ont, ont som in i fucking jävla helvete.
Det är för fan inte meningen att jag ska vara här.
Jag hör ju inte hemma här.
Tror att jag sprängs i tusen miljoner bitar snart alltså...
Ta mig tillbaka.

Drömmer drömmar om att jag går på is och faller igenom, drunknar i isvatten och förvandlas till en isskulptur. 

Gråter hejdlöst en gång om dagen. Så fort en tanke eller precis vad som helst påminner mig om det andra livet, trycker det på lite för mycket i bröstet, det blir för mycket. Jag svämmar över. Får inte plats.

Någonting har tappat sin mening.
Någonting som inte längre finns inom mig.
Jag kan känna de vassa kanterna där det brukade sitta,
men som i all sin hast slets ut ur bröstet på mig.
Du tog det, ni tog det, mitt paradis tog det.
Det rycktes bort ifrån mig,
och jag lämnade det där.

Och vad har jag nu?
En brinnande längtan att få tillbaka Det.
Dig, ni, mitt paradis.
Jag förlorade en bit av mig själv,
och jag kommer aldrig att få tillbaka det.
En bit av mitt kött och blod kommer alltid att vara kvar på andra sidan jordklotet, och jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, JAG VILL INTE VARA HÄR. Jag vill tillbaka till lyckan.