Jag är så arg, känner hopplösheten och ångesten ruttna i mig.
För varje gång jag tänker på vad jag ska göra med mitt liv, och vad jag vill göra just nu, är svaret för alltid nej, det går inte. För hur mycket jag än vill och kämpar för att åstadkomma någonting, bara något litet litet, fungerar det aldrig. Det här jävla samhället har förstört min vilja att leva.
För allt som jag någonsin har velat, är att leva. Även när jag varit deprimerad och inte stigit upp ur sängen på 1vecka och klottrat ner idéer för att ta livet av mig, är det det för att jag varit förhindrad att kunna "leva".

Jag ville segla jorden runt.
Resa, resa, resa.
Uppleva nya kulturer.
Leva på ett annat sätt, det som inte är normen.
Jag vill det, fortfarande.

Men jag hungrar inte så intensivt efter det där längre. Har istället accepterat att jag måste hitta nya vägar till ett annat liv, som jag ännu inte vet om jag vill ha. Det är ett konstant letande efter andra liv att leva. Precis som om valet vore mitt, som att jag bläddrar i någon slags katalog och pekar det "Liv" jag vill ha. Funkar ju dock inte så. Bara till att acceptera sitt eget miserabla liv och gå vidare.

Världens sämsta jävla början på året någonsin.
Hatar mitt liv lite mer för varje dag.
Samhället bara fortsätter att rövknulla mig ut och in o i sidleds.
Vill bara lägga mig ned på marken och bli kvar där på den kalla asfalten.
Blir det någonsin bra?
Det enda jag kräver är att alla myndigheter ska sluta bajsa på mig och bara, låta mig leva?
Det är det enda som jag någonsin velat göra, leva mitt liv så hårt och fulländat som det bara är möjligt.
HAHAHAAH, nej. Får jag inte.
Jag vill leva livet så mycket att jag vill dö, när jag inte kan...

2013 har varit ett svårt och jobbigt år.
Jag har varit så extremt ledsen och nere, kämpat med vem jag är och vad jag vill göra. Försökt ta mig dit men bara stött på motgångar. Har bråkat med min allra bästa vän och insett saker som jag önskat att jag aldrig förstått. Var så jävla, jävla ledsen för att jag förlorade min bästa vän. Varit ledsen för att vad jag än gör så känns det som att det bara är motgångar hela tiden. Har varit så extremt uttråkad av livet att det knappt är sant. Var ledsen för min familjs skull, och grät mest hela tiden. Händer ju aldrig någonting, fastän jag försöker så himla mycket. Men jag har också vaknat upp rent politiskt sett, om än så väldigt sent, så är det kanske det bästa som hänt mig tvåtusentretton. Och jag har varit så PISSFÖRBANNAD på samhällets alla orättvisor. Insåg att min situation inte är mitt eget fel, utan samhällets, vilket bara har gjort mig ännu argare. Men har därmed slutat att lägga skulden på mig själv, vilket har varit en hemskt skön befrielse. Och i slutet på det gångna året hann jag påbörja en grej som jag länge, länge skjutit upp och som jag hoppas ska få bli en underbar början på tvåtusenfjorton.

2013 har jag verkligen fått kämpa på och det är så många gånger som jag bara velat lägga mig ned och ge upp. Har gråtit hemskt mycket. Hatat samhället och alla runt omkring mig, men också fått upp ögonen för enstaka personer i min närhet, för hur mycket jag älskar dem. Det har varit jobbigt, jävligt jobbigt... Men 2014 ska bli ett år av nya upplevelser. Oavsett vad. Klarar liksom inte av att det inte skulle bli det.