Jag kan redan känna hösten i den sista sensommarsolens strålar, den lätta svala luften och brisen som får de krispiga löven att höja sina blickar. Kan knappt minnas sommaren som gott. Det enda som dyker upp i tankarna är de ändlösa dagarna i caféet bland kaffe och kakor. Tråkigare sommar har jag nog aldrig varit med om. Konstant jobbande.
Jag längtar bort. Bort, bort, bort. Men den vanliga rädslan har sitt ständiga och stadiga grepp om mina lemmar. Jag tvingas att göra allting på egen hand, ensam. Jag tvingar mig till att vara stark, så stark som jag egentligen borde vara. Ofta kan jag lura mig själv, men sen är de där. De få sekunder av tvivel som får hela processen att stanna upp. Jag vill inte vara ensam. De fem ord som följt mig hela mitt liv, och som alltid har varit ständigt sanna med sin sanning. Jag är ensam, alltid.