Jag vet inte var jag är, men ändå klamrar jag mig fast vid spillrorna av mitt liv. Jag ser på medan människa efter människa försvinner ut ur mitt liv. Jag är så rädd för ensamheten, jag vill inte tillbaka, men jag kan inte hindra dem. Jag fortsätter febrilt mitt sökande efter någon som är villig att hålla min hand fastän jag badar i kvicksand. Det finns ingen. Ingen. Ingen. Ingen. Världen är tom på människor men full av vandrande pinnar som går längs våra gator.