Och så stod jag där. Efter 22h på ett flygplan, en natt på en flygplats, 5h på en skumpig buss genom dalar och berg där jag mot alla odds lyckats bli bestulen på alla mina värdigheter, hade jag äntligen hittat hem. Sekunden som jag satte ner foten på marken så visste jag. Allting så självklart, det var här jag hörde hemma. Varje andetag jag tog var en lättnad för själen, "Här existerar det ingen smärta, här vet ingen vem jag är".

Första kvällen och jag satt i köket och skrev en polisrapport, klockan var 22.38, rökandes en cigarett och plötsligt står du där. Erbjuder dig att låna ut din klocka för att jag inte längre har någon. Ett snett leende tittar ner mot mig, och jag visste, jag har inte kunnat släppa det sedan dess.

Jag vaknar av att solen lyser in genom fönstret och träffar mig rakt i ögonen. Vrider på huvudet och finner mig själv liggandes i din säng, du sover fortfarande, och jag kan höra dina andetag. Smygkikar på ditt ansikte, rädd att bli påkommen. Luggen i hängandes ner över ögonen och ett så fridfullt uttryck i ansiktet, till skillnad från den vanliga tegelmuren som brukar omge dig. Så hård yta, och jag kommer aldrig att få chansen att veta vad som på riktigt finns där inunder.

Morgonen det är min tur att åka, klockan är 05.17, ensam i köket och jag ser ut på djungeln som vi befinner oss i. Jag kan redan känna det, det är något som har övergett mig. Försvunnit. Och någonting mycket välbekant har istället tagit plats, en tomhet som inte existerat sedan jag hittade hit. Det ständiga lyckoruset har tonats ut och är redan solblekt i kanterna. Alla dessa människor, många av dem kommer jag aldrig att se igen.

Och så sitter jag här igen. Innanför samma väggar, vid samma skrivbord och på samma gamla stol som alltid förut, i ett rum som heter hemma men som inte längre känns "hemma". Det gör ont. Att så dramatiskt ha slitits bort från någonting som jag så innerligt älskar, och veta att jag nog aldrig kommer att komma tillbaka. Det snurrar i huvudet och det vrids till i magen. En tår skär mitt ansikte i två halvor och som rakbladsvassa knivar smeker de sedan mina kinder.

hahahhhahahahahahahahhahah.
nu åker jag visst.

Jag befinner mig i nått paralyserat tillstånd av panik och försöker desperat att få tillbaka situationen i kontroll genom att helt enkelt förtränga faktan att jag snart, på riktigt är på väg bort här ifrån. På väg till någonting helt nytt, ett liv helt på egen hand, ensam i världen utan några som helst föraningar på vad som komma skall. Och fy fan vad jag är rädd, men jag försöker. Jag går emot det så mycket jag bara kan. ja fy fan.

Tomheten som snurrar under de upptagna varven. Det här är allt, det finns ingenting mer. Och tomheten som kommer efter. Den grundlösa bottnen av tomhet som formas av ingenting. Det ända som finns är ljudet av mina egna hjärtslag. Slagen som envist bankar efter mera. "Det här är allt, tänker jag. Du får nöja dig." Foga dig efter samhällets regler och krav, bli som alla andra. I en parad av sinneslösa själar ska vi vandra tillsammans.

Jag kan redan känna hösten i den sista sensommarsolens strålar, den lätta svala luften och brisen som får de krispiga löven att höja sina blickar. Kan knappt minnas sommaren som gott. Det enda som dyker upp i tankarna är de ändlösa dagarna i caféet bland kaffe och kakor. Tråkigare sommar har jag nog aldrig varit med om. Konstant jobbande.
Jag längtar bort. Bort, bort, bort. Men den vanliga rädslan har sitt ständiga och stadiga grepp om mina lemmar. Jag tvingas att göra allting på egen hand, ensam. Jag tvingar mig till att vara stark, så stark som jag egentligen borde vara. Ofta kan jag lura mig själv, men sen är de där. De få sekunder av tvivel som får hela processen att stanna upp. Jag vill inte vara ensam. De fem ord som följt mig hela mitt liv, och som alltid har varit ständigt sanna med sin sanning. Jag är ensam, alltid.

Dagen, veckan och månadens tillstånd.

Jag tror att mina vänner har glömt bort mig, för det är aldrig någon som vill träffa mig längre.
Så jag gömmer mig på jobbet istället, går sedan hem igen och gömmer mig i böcker. Jag vet aldrig var jag har mig själv, när jag tror att jag äntligen mår bra är där alltid något som kommer krypandes längs med ryggraden och spinner i mitt öra som en njutande katt, och vill påminna mig. Påminna mig om hur betydligt fel jag är, på alla sätt och vis.

Samma gator, samma ansikten, samma dofter och ljud. Samma allting. Dag efter dag, samma dag.
Vill springa gatorna bort, till någon annanstans.
Sitter fast i samma kedjor som jag alltid gjort. Allting är samma, och jag är likadan som allting annat. Jag försöker se mig själv, men jag vet inte hur jag ser ut längre. Ögonen är lama och skinnet spänner alldeles för hårt runt min midja. Vem är det här?
Undviker mig själv, glömmer bort mina drömmar. Glömmer bort livet.
Trampar in rutiner och räkningar på rullande band. Vill riva och slita, skrika att jag är bättre än så här.
Jag skulle vara den som försvann. Reste på mig och gick, utan en enda blick åt var jag kom ifrån.
Ser på allting med avsky och bitterhet, vill spotta er i era fula ansikten.
Fortsätter att klistra fast läpparna, tänderna, leendet. Lotsas inte ens om att jag lotsas. Vet inte vad som är på riktigt längre. Har byggt bo inuti mitt huvud.
Och allting är bara så jävla trevligt hela tiden. Trevligt, trevligt, trevligt.

...

BRUKAR DU KOMMA I TID:
ja. tidspessimist, hatar o va sen.

HAR DU BRA KONDITION:
nje

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
igår tror jag, eller i helgen kanske.

HUR KÄNNER DU DIG NU:
trött i fötterna och ont i knäna efter jobb..

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
svart.

KAN DU LAGA MAT:
ja. fast bara vegetarisk, är lite duktig faktiskt om man får säga så.

VAD PLUGGAR DU:
ingenting, tack o lov!

BLIR DU BRA PÅ KORT:
nej, inte direkt.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
till nån film kanske, vet inte riktigt.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
nej

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
inte bäst, inte sämst heller. var ledig och städade mitt äckliga rum som jag velat göra i flera, flera veckor men inte orkat fören nu. sen fikade jag o andra i den jättevarma eftermiddagssolen!

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
apelsinjuice!!!!!! eller kaffe.

ÄR DU NYTTIG:
nej.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
ja

ÄR DU BLYG:
nej, inte lika mycket längre! har blivit så himla trevlig, glad och pratglad av jobbet att det smittat av sig på andra situationer också.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
05.00

VAD VAR DET SENASTE DU GOOGLADE:
öhm, typ nått om iphone eller så.

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
eh.

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
har inget. har alltid velat spela tv-spel men vet inte hur jag ska veta vilka spel som är kul så har aldrig köpt, fastän jag velat.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
ganska mycket mer än innan. typ, minst 5 STORA öl. eller vin, blir fullare på det.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
ja

JAG SOVER:
bäst ensam. har jättejättesvårt o sova tillsammans med någon annan. svettas alltid jättemycket och vill bara vända, vrida o sparka hela tiden.

VAD SA DU SENAST?
minns inte

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
yes

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
ingen. varför skulle jag göra det? 

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
fotmassage!!

HAR DU SNYGGA SKOR:
såklart.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
fan, vill ente..

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
ja

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
nej

HAR DU KÖRKORT:
snart hoppas jag!

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
typ imorn, för då ska jag köpa iphone o bli precis som alla andra. + att jag o vera ska planera lite resa i sommar!

Jag känner en så fruktansvärd hopplöshet just nu. Varje morgon vaknar jag av att jag drunknar i ett svart, kallt hav. Allt mitt hopp och alla mina drömmar finns inte längre. Att vara arbetslös tar verkligen död på mig. Jag orkar inte göra någonting längre, för det är lika meningslöst ändå. Hur trött jag än är på det, orkar jag bara inte längre. Jag vet inte vem jag är längre och alkohol är inte längre tillräckligt för att jag ska orka fortsätta såhär.

Jag tänker på dig fortfarande, men jag tvivlar så på att du tänker på mig.