Samma gator, samma ansikten, samma dofter och ljud. Samma allting. Dag efter dag, samma dag.
Vill springa gatorna bort, till någon annanstans.
Sitter fast i samma kedjor som jag alltid gjort. Allting är samma, och jag är likadan som allting annat. Jag försöker se mig själv, men jag vet inte hur jag ser ut längre. Ögonen är lama och skinnet spänner alldeles för hårt runt min midja. Vem är det här?
Undviker mig själv, glömmer bort mina drömmar. Glömmer bort livet.
Trampar in rutiner och räkningar på rullande band. Vill riva och slita, skrika att jag är bättre än så här.
Jag skulle vara den som försvann. Reste på mig och gick, utan en enda blick åt var jag kom ifrån.
Ser på allting med avsky och bitterhet, vill spotta er i era fula ansikten.
Fortsätter att klistra fast läpparna, tänderna, leendet. Lotsas inte ens om att jag lotsas. Vet inte vad som är på riktigt längre. Har byggt bo inuti mitt huvud.
Och allting är bara så jävla trevligt hela tiden. Trevligt, trevligt, trevligt.

...