Och så stod jag där. Efter 22h på ett flygplan, en natt på en flygplats, 5h på en skumpig buss genom dalar och berg där jag mot alla odds lyckats bli bestulen på alla mina värdigheter, hade jag äntligen hittat hem. Sekunden som jag satte ner foten på marken så visste jag. Allting så självklart, det var här jag hörde hemma. Varje andetag jag tog var en lättnad för själen, "Här existerar det ingen smärta, här vet ingen vem jag är".

Första kvällen och jag satt i köket och skrev en polisrapport, klockan var 22.38, rökandes en cigarett och plötsligt står du där. Erbjuder dig att låna ut din klocka för att jag inte längre har någon. Ett snett leende tittar ner mot mig, och jag visste, jag har inte kunnat släppa det sedan dess.

Jag vaknar av att solen lyser in genom fönstret och träffar mig rakt i ögonen. Vrider på huvudet och finner mig själv liggandes i din säng, du sover fortfarande, och jag kan höra dina andetag. Smygkikar på ditt ansikte, rädd att bli påkommen. Luggen i hängandes ner över ögonen och ett så fridfullt uttryck i ansiktet, till skillnad från den vanliga tegelmuren som brukar omge dig. Så hård yta, och jag kommer aldrig att få chansen att veta vad som på riktigt finns där inunder.

Morgonen det är min tur att åka, klockan är 05.17, ensam i köket och jag ser ut på djungeln som vi befinner oss i. Jag kan redan känna det, det är något som har övergett mig. Försvunnit. Och någonting mycket välbekant har istället tagit plats, en tomhet som inte existerat sedan jag hittade hit. Det ständiga lyckoruset har tonats ut och är redan solblekt i kanterna. Alla dessa människor, många av dem kommer jag aldrig att se igen.

Och så sitter jag här igen. Innanför samma väggar, vid samma skrivbord och på samma gamla stol som alltid förut, i ett rum som heter hemma men som inte längre känns "hemma". Det gör ont. Att så dramatiskt ha slitits bort från någonting som jag så innerligt älskar, och veta att jag nog aldrig kommer att komma tillbaka. Det snurrar i huvudet och det vrids till i magen. En tår skär mitt ansikte i två halvor och som rakbladsvassa knivar smeker de sedan mina kinder.