Jag är kär för första gången på mina 24år i livet.
Det är hemskt.
Det gör mig tokig.

Jag gråter minst en gång varje dag,
och jag tänker på dig från morgon till kväll.
Jag vet att du tycker om mig,
men jag förstörde nog det finaste mellan oss.
Om det var i mars eller i april,
kommer jag inte ihåg.
Men nu är det december om 3 dagar,
och det var längesen nu.

Jag undrar så mycket,
men du ger mig aldrig några svar.

Och jag bara gråter och gråter och gråter,
hela jävla tiden.
Det ända jag önskar är att få lukta på din hals,
och när jag kommer hem,
luktar alla min kläder som dig,
och jag gråter igen.

Det är något inuti mig
och jag vill döda det.
Döda döda döda.
Jag är smutsig och ursinnig
och det försvinner aldrig, ursinnet.

Jag längtar, till droger, alltid till droger. 

Det är det enda någonsin som får mig att uppskatta livet. 

Jag hittar mig själv där. 

Försöker hitta mig själv någon annanstans, men de håller fast i mig. 

Kaos. Det är kaos överallt omkring mig, i mig. 

Har aldrig upplevt den här versionen av mig själv innan. 

Vet inte vem det är. 

Försöker att låta bli att lära känna den här människan, men jag är för nyfiken. 

Alltid i jakt på spänning. Den jagar mig.

Det är inte längre jag som jagar den. 

Är så trött på att fortsätta dra allting vidare. 

Det är fan inte lönt längre...