Jag har nu gjort upp en 3 årig plan på hur jag ska lyckas fly Sverige. Nu har jag äntligen något att arbeta och se fram emot. Är inte lika rädd längre, för nu vet jag hur. Jag har inte femhundratjugoelva olika tankar/idéer/planer i huvudet. Nu kan jag äntligen fokusera på en enda plan. Och åh, vad jag önskar att någon skulle komma fram till mig på gatan och ge mig ett par hundra tusen sådär, då skulle jag dra på momangen.

Eller ett jobb? Det går bra det med.

Strunta i videon. Sjukt ful. Lyssna istället.

"Jag önskar jag hade en gitarr och kunde skriksjunga sådär hjärtskärande av smärta. Då hade jag rest runt i hela världen och spelat i varenda gathörn."

Tyvärr så har jag varken gitarr eller någon sångröst. Nu tvingas jag istället vara oviss och rädd, för hur jag ska bära mig åt när jag drar. För även om ingen tror på mig när jag säger att jag en dag tar mitt pick och pack och sätter mig på ett tåg/flygplan här ifrån, så vet jag att jag vägrar vara kvar här.

Har återfunnit min kärlek till böcker igen. Kan inte sluta, suger i mig varenda ord som en blöt svamp. Fyra år av försummelse ska helt plötsligt tas igen på en och samma gång. Böckerna är ju, och har alltid varit, mina bästa vänner. De är de ända som aldrig någonsin sviker eller dömer, som alltid lika tryggt står kvar. Inklämda, på rad, bredvid varandra bildar de en mur åt mig. Släpper inte in något annat än orden gömda bakom pärmarna.

Just nu behöver jag den där muren, kanske mer än någonsin? Jag är så fruktansvärt livrädd. Vet inte hur jag ska handskas med mig själv. Vet inte hur jag ska kunna beskriva det med på något annat sätt än, ren och skär rädsla.

Äter inte längre.
Glömmer bort att jag kanske måste.
Vill inte. Orkar inte. Vill inte. 
Låter mig uppslukas av böckerna igen.
Hade glömt,
att de är de bästa vännerna jag har.

Den där gamla, välbekanta känslan är tillbaka.
Jag tycker inte om den.
Försöker driva bort den.
Kan inte hjälpa det, den är där ändå.
Slår emot. Hårt.
Allt jag byggt upp... 

Jag har blivit en av dem.
En av dem jag svor att jag aldrig skulle bli.
Livrädd.
Jag känner benen i min kropp,
trycker mot blodådrorna.
Tryggheten äter av mitt kött,
precis som en likmask.
Tryggheten.
Jag är en av dem nu.
En av de meningslösa.

Idag har jag ett tomt hål i hjärtat. 

Vill inte gå vidare, det är ju här mitt liv är.
var... 

Lever en lögn.
Fantiserar bort verkligheten för jag hatar den här världen. Allting raserar, försvinner ur sikte och jag fortsätter se på medan andra lever sina liv. Tycker om knarket lite för mycket, somnar in i dimman och glömmer mig själv på vägen tillbaka.