Jag har nog alltid varit någon man lätt glömmer bort. Jag minns när vi var 12 och fortfarande bästa vänner, vi satt på din veranda och lät solen värma våra ännu bleka kroppar. Du reser dig och går in för att fixa med något men du kommer aldrig tillbaka. Efter en tid börjar jag undra. Reser mig och går in jag också. Hittar dig i soffan där du ligger halvt utslagen pga värmen samtidigt som en film du satt på rullar på tv:n. Jag petar till dig för att se om du fortfarande lever. Det gör du. Du tittar långsamt upp på mig och jag kan se frågetecknen i ögonen på dig för en sekund.

- Är du fortfarande kvar här? säger du med ett halvt skratt. Sedan kommer det jag fått höra lite för många gånger redan.
- Förlåt, jag hade glömt bort dig.

Alltid lika obetydligt. Alltid lika lätt att glömma bort.

(Jag jobbar för att slippa tänka. Som en maskin hugger jag fram och tillbaka och låter solen bränna nacke och armar.)
Dina ögon som ständigt försöker fånga mina besvärar mig, orden som oavbrutet forsar ur din käft stör mig, dina händer som hela tiden vill ha mer att ta i äcklar mig. Hur mycket jag än ogillar dig saknar jag ändå arbetsdagarna under helgen då jag inte får tillbringa mina dagar i din närvaro. Det är inte dig jag vill ha, det är uppmärksamheten du ger mig jag vill åt. Åtråheten mellan två människor, men inte dig. Blodet kokar efter vad som helst, annat än ensamheten jag tillbringat mina år i. Men jag tror inte på orden folk öser ur sig ut över mig. Era meningar betyder ingenting för mig, det är bara ord. Bokstäver som formats till ännu mera ord, till meningar.
(På den stekheta bussen hem studerar jag människorna som kliver på och av. Jag undrar hur deras liv ser ut. Om det är någon här inne som är lika ensam som jag.)