Jag tycker om dig och det skrämmer mig.
Jag vet inte hur jag ska bete mig, vad jag ska känna.
Jag vill nog fly egentligen, men det är någonting som håller mig kvar.
Jag dras till dig, men jag vet inte hur jag ska prata med dig.
Vi har ingenting gemensamt...
Du är inte någon jag egentligen skulle tycka om. Jag vill bara vara nära dig.
Det är allt jag vill, vara nära dig. Men jag vet inte hur jag ska göra.
Jag skäms över mig själv. Gör allt fel som går att göra fel.
Och jag väntar bara på när du också ska inse hur fel jag är.

OBS! svammel om allt och ingenting- livet & dess meningslöshet.

Är så otroligt kluven och förvirrad. Jag slits hit och dit mellan mina olika levnadssätt och villkor, vad jag tror på och vad jag inte tror på.
Det finns ingen mening med livet, och alla är ensamma.
Det har alltid varit min "tro". Spelar liksom ingen roll om vi spränger vår jord i luften, universum kommer ändå att fortsätta att existera. Alla tänker huvudsakligen på sin egna lycka framför allt annat, vilket får mig att tro att det är den grundläggande anledningen till alla de orättvisor vi har här på jorden. Egoismen. Men, kan man göra andra lyckliga om man inte är lycklig själv då? Nej? Jag vet inte, jag har ingen aning.  
Det är enorma frågor jag brottas med just nu och jag har inte hittat något annat svar än det gamla vanliga. Vet inte ens om jag vill ha ett annat svar, för jag kan helt enkelt inte tro på någonting annat. Men det fortsätter ändå att plåga mig. 
Vi är alla ensamma, jag vet det. Men ändå fortsätter jag att tråna efter "någon som vill älska mig och göra mig hel osvosv, blabla..." Precis som alla andra. Precis som alla jävla andra. Jag går hela tiden emot mig själv och jag är så jävla förvirrad...
Människan är så jävla alldaglig och tråkig. Jag vill spy på det. Önskar att jag vore ett djur istället. Inga jobbiga frågor eller tråkiga levnadsvillkor, allting bara är så som det är.
Är inte den som frågar efter meningen med livet ganska narcissetisk och egocentrisk? Vill man inte säga då att människan är lite bättre än allt och alla andra? Vilket jag absolut inte tycker. Jag menar, vi är djur. Människan är ett DJUR, JA! Faktiskt. Och vilka andra djur har ens kapaciteten till att tänka i sådana här banor. Det gör oss inte bättre alls. Snarare sämre än något annat levande djur. Människan är otvivelaktigt det värsta som någonsin har hänt denna jord. Varför kan vi bara inte leva i samklang med naturen? Det hade varit så fint och ingen hade brytt sig om några jävla frågor. Utan allt hade bara varit harmoniskt och naturligt och fint, för man lever ett med naturen. Det enda jag kan finna en viss mening med.
Herregud vilket svammel, men kände att jag behövde sätta ord på det jag tänker och se det framför mig. Är väl ingen som förstår någonting av det här? Jag gör ju knappt.
Jag är inte deprimerad. Har bara en jävla massa frågor jag aldrig kommer att få svar på. Vi föds, vi dör och ingen kommer någonsin att minnas oss i framtiden. Det är i och för sig rätt så deprimerande. Jag har ingen aning om hur jag ska handskas med alla dessa tankar.
Men religionen då? Fuck religionen. Om människan är det värsta jag vet, så är religionen på en fet andraplats. Finns ingenting på hela vår lilla jord som har skapat mer krig och död och elände.