Det gör nästan ont så mycket jag tycker om dig. Jag vill ligga bredvid dig och ha dina armar runt mig, jag vill kyssa varenda millimeter av din hud. Jag vet inte hur jag ska bete mig, för samtidigt som jag inte vill vara ifrån dig en enda sekund skriker hela min kropp åt mig att fly. Jag är så rädd, för varje gång jag känt såhär, har jag alltid blivit lämnad. Så varför kan inte jag vara den som drar den här gången, utan att det behöver göra ont? Men det känns annorlunda den här gången.
Den här gången känns det som att det kanske, kanske är på riktigt.

Jag saknar dig, men det är någonting som kommit i mellan oss. Och den där rädslan som jag trodde att jag jagat iväg, den är plötsligt tillbaka igen och allt jag kan tänka på är; fly!

Det gör inte ont när jag är med dig. Med dig känns allt okej och inte som att jag kommer att dö varenda vaken sekund. Och jag kan ligga vaken hela natten, bara för att jag tycker om att se på dig när du sover. Lämna mig inte nu. Snälla.

Jag gör allt som verkar normalt. Gör allt för att du inte ska se vem jag egentligen är. Jag vill så gärna släppa in dig, men det gör för ont.
Alla andra, som jag någonsin öppnat upp mig för, har lämnat mig. Det spelar ingen roll vem eller vad jag är, alla försvinner. Ingenting är för evigt och allting slutar ändå med sorg och smärta. Så, vad är poängen?