i tossed some roses to perfume his grave.

Jag behöver min vän. Min allra bästa.



Var fan är du någon stans?

Jag vill inte längre.

Ånger.


Allt jag minns är dina flåsande andetag i mitt öra, dina händer över min kropp och din tunga i min spritsmakande mun. Snälla, snälla låt mig glömma. Nu.

Jag blundar och lyssnar till dina hjärtslag istället för att kolla på countryfilmen som rullar på tv:n. Närheten, det var så längesedan. Att ligga i någons famn, andas i takt medan känsliga fingrar vandrar mellan hårstråna på mitt huvud eller kliar mig på ryggen. Bidra med att göra en redan inrökt balkong ännu lite mera inrökt, prata om viktiga och oviktiga saker i livet och tillslut somna i varandras armar.
Även om ingenting betyder mer än vänskap, vill jag aldrig slita mig ur dina armar. Jag gör vad som helst för närhet. Hud mot hud, som inte är en oavsiktlig olycka med ett kvickt "ojdå, förlåt!" efteråt. Jag försöker ta vara på varenda sekund att spara i mitt minne. Ta fram dem igen när jag ligger i min säng och ensamheten är kall mot min hud.