Jag är så rädd för att öppna upp mig för nya människor. För jag vet ju att de någon gång kommer att upptäcka hur äcklig och ful jag egentligen är.
Kanske är det bara jag som varit ensam så länge och byggt upp fantasivärldar jag byggt bo i, och är nu rädd för den stora, otrygga världen utanför.
Men om man någonsin släpper in någon, då ser de ju helt plötsligt alla de sidor som man inte visat för någon annan och man vet att de aldrig kan gilla det, för du är ju själv så äcklad. Men det kanske är det som är meningen? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är så jävla rädd, för att visa sidorna ingen annan har sett.

Jag brukade inte vara såhär. När jag var yngre slängde jag mig in helhjärtat i allt möjligt, dök ner i allt som kunde tänkas vara värt min energi. Jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd när jag var yngre. Det var så jag brukade se på mig själv, "Jag är inte rädd för någonting, jag kan göra precis vad jag vill!". Nu är det precis tvärtom. "Jag är rädd för allt, jag vågar ingenting...".
Jag hatar den människan jag blivit. Jag är inte "jag" längre.

Jag ska här ifrån och jag tror jag vet hur.
Jag vill lämna alla bakom mig, så som de har lämnat mig.

Jag faller.
Jag faller tillbaka i gamla spår.
Jag försvinner in i tystnaden, och det är ingen som märker.
Eller bryr sig.
Det gör så hjärtskärande ont att sakta förtvina, utan att någon bryr sig.
Jag är hungrig, men tycker om att känna hungern äta sig igenom huden.
Jag försvinner in i ensamheten, igen, och allt känns förlorat.