(Jag jobbar för att slippa tänka. Som en maskin hugger jag fram och tillbaka och låter solen bränna nacke och armar.)
Dina ögon som ständigt försöker fånga mina besvärar mig, orden som oavbrutet forsar ur din käft stör mig, dina händer som hela tiden vill ha mer att ta i äcklar mig. Hur mycket jag än ogillar dig saknar jag ändå arbetsdagarna under helgen då jag inte får tillbringa mina dagar i din närvaro. Det är inte dig jag vill ha, det är uppmärksamheten du ger mig jag vill åt. Åtråheten mellan två människor, men inte dig. Blodet kokar efter vad som helst, annat än ensamheten jag tillbringat mina år i. Men jag tror inte på orden folk öser ur sig ut över mig. Era meningar betyder ingenting för mig, det är bara ord. Bokstäver som formats till ännu mera ord, till meningar.
(På den stekheta bussen hem studerar jag människorna som kliver på och av. Jag undrar hur deras liv ser ut. Om det är någon här inne som är lika ensam som jag.)