Jag har nog alltid varit någon man lätt glömmer bort. Jag minns när vi var 12 och fortfarande bästa vänner, vi satt på din veranda och lät solen värma våra ännu bleka kroppar. Du reser dig och går in för att fixa med något men du kommer aldrig tillbaka. Efter en tid börjar jag undra. Reser mig och går in jag också. Hittar dig i soffan där du ligger halvt utslagen pga värmen samtidigt som en film du satt på rullar på tv:n. Jag petar till dig för att se om du fortfarande lever. Det gör du. Du tittar långsamt upp på mig och jag kan se frågetecknen i ögonen på dig för en sekund.

- Är du fortfarande kvar här? säger du med ett halvt skratt. Sedan kommer det jag fått höra lite för många gånger redan.
- Förlåt, jag hade glömt bort dig.

Alltid lika obetydligt. Alltid lika lätt att glömma bort.