Jag har så mycket inom mig just nu att ingenting kommer ut. Nästan som en stor folkmassa som försöker pressa sig ut genom en liten, liten dörrspringa på en och samma gång, resultat: alla fastnar och ingen kommer ut. Ungefär, precis, exakt så. Jag försöker hela tiden pressa fram små leenden som en sköld för min smärta. Ingen märker att hela jag är fejk. Nästan som Kissie, fast minus silikonet.
Att lägga sig på närmaste 90 väg och se om bilarna missar mig eller inte känns inte helt fel.