Jag drar frenetiskt måttbandet runt midjan för att se centimeter för centimeter sakta försvinna. Nyckelbenen vaknar till långt där inunder för att börja leva och revbenen har aldrig haft en sådan livslust någonsin tidigare. Utan att själv riktigt märka det har jag blivit en mästare av lögner. Någon som till varje pris gör vad som helst för att skydda sitt jävla ego. Jag lever på cigaretter, kaffe och kanske en eller annan druvsockertablett för att inte blodsockret ska störta rakt ner i marken och jag svimmar som konsekvens. Det har varken hänt en eller två gånger, jag har tappat räkningen, för längesen.. Trotts att jag prickar in 9 av 10 punkter på profileringen av symptomen vägrar jag inse mitt problem. Det börjar alltid om. Det går som utav sig självt, utan att jag ens behöver tänka. Måttbandet åker fram minst en tre gånger per dag. Jag älskar känslan av hur revbenen allt aggressivare arbetar sig fram till ytan under den bleka huden, hur axlarnas struktur kommer fram alltmer för var dag och hur ryggknotorna faktiskt finns där någonstans långt inunder. Det går inte att komma ifrån. Jag älskar känslan av att känna mig smal.


"Nothing tastes as good as skinny feels" - Kate Moss